Jag fick nog. Jag hade ingen plan, ponerade det ena med det andra, hade för många val. Plötsligt öppnades en dörr, den svängde upp med dunder och brak och tog ett stort kliv in. Det där klivet innebar att jag ”utvandrade” till Köpenhamn och bytte yrke helt. För att testa. Sedan september har jag spenderat mina dagar i ett ganska trångt kök i en internationell miljö. Min vardag blev en helt annan och vanligare än den varit på länge.

Fast forward.

Insikt. Utvecklande. Inte lika mycket om att jobba med att professionellt laga mat, utan mer om min personliga utveckling och gränssättande. Tydlighet. Det har gnisslat en del och i stort sett ALL min energi sögs in i jobbet. Det hade varit okej om det hade varit okej, men det var det inte. Vad håller du på med, sa hon. Hon, min nära vän som såg på avstånd. Jag visste egentligen men var för insyltad. Fortsatte. Krigade.

Tills nyss. Tills jag fick nog. På riktigt. Allt kom på en gång och det var bra för även om min fot är pytteliten så sattes den ned rejält. Det handlar inte om att sätta dit någon annan, det handlar om hur jag värderar mig själv och min tid, energi. OCH mina kollegor och min chef. Att inse vad som är mitt ansvar och vad som inte är. Att inte låta det fortgå. Att vara den som är den.

Perspektiv.

Två veckors distans.

Du är tillbaka, jag hör det på din röst, säger han. Det gör mig glad att du är glad. Han hör. På andra sidan världen hör han det. Han skickar hemliga mantran och pepp. Hon guidar mig genom urskog och de är mina systrar. Så jävla viktigt och så stärkande. Mitt folk. Ni är så viktiga för mig.

Så hej och hå, nu ska det hända. Nu återvänder jag till Göteborg. Jag behövde distansen, den var också viktig. Efter alla dessa år ska vi göra slag i saken. Det kommer att bli hejdundrande, tvivlet har gett vika och den inre näven är höjd mot skyarna. Nu kommer vi.