De senaste månaderna har jag spenderat lite överallt, hälsat på så många jag hunnit med, levt ur min väska. Tack för alla som öppnat sin dörr och välkomnat det här umgänget. Under det senaste sådana besöket jag gjorde öppnades en ny dörr. Inte på glänt, utan den bara svängde upp helt och hållet och sa ”kliv in”.

Medvetet har jag tackat nej när jag varit tvungen att ge besked gällande framtiden och köpt mig mer tid där det varit möjligt. Inte bara för att skjuta upp besluten, men i väntan på det där. Även om jag inte visste vad det skulle vara visste jag att jag skulle veta när det landade i mitt knä. Att kunna lita på att det kommer om jag håller ut. Att utmana den mentala stressen och samhället som vill att man ska veta allt. veta hur vecka 45 ser ut, helst in i minsta detalj. Så nu när den där dörren svängde upp kändes det rätt. Det innebär att jag kliver ut i det okända och drar mig ned mot kontinenten.

Ska du till Bali igen? frågar alla. Jag vet inte. Inte nu. Nu är jag här. Ingen resa är bokad dit. Ingen plan finns. Det betyder inte att jag inte kommer att återvända, men det får framtiden visa. Kanske blir det snart, kanske sen, kanske dör jag i morgon och det blir aldrig av. Hur ska man kunna veta? Hur ska jag kunna veta? Sanningen är att jag inte vill veta. Ovissheten är spännande och en del av livet. Vem träffar jag i morgon, vad leder det till?

Så, Göteborg, tack för ett decennium. Vi ses. Om du undrar när får du samma svar som på Bali-frågan.

N a m a s t e.