Jag sitter på den plats jag för tillfället kallar hem och omges av tystnad och förundrad av lite allt möjligt. Jag flänger. Hälsar på, umgås, behandlar, underhåller relationer, plockar upp några som nästan fallit i glömska, upprättar nya och…är. De frågar allt det där vanliga, vad jag gör, vart jag bor, vem jag är med, vad är planen, såna frågor man frågar. Jag har inga svar. Just nu är detta hem, men häromdagen var det en annan plats, en annan madrass, ett annat hus, en annan vibe. Ja, det är en smula rörigt, det är rotlöst och snurrigt men samtidigt befriande. Så det måste vara just nu. för mig.

Överallt finns minnen av en annan version av mig. Här till exempel, med annan möblering, satt jag för några år sedan och fikade i parkonstellationer som nu har upplösts och spridits för vinden. ”Like you’re walking ting as alwatýs, sure you’re on the right path, when the path suddenly vanishes, and you’re facing an empty space, no sense of direction, no clue where to go, and you just keep trudging along. That’s what it feels like.” – från Killing commendatory av Haruki Murakami.

Det är så lätt att stressa iväg mentalt, det är ju så det fungerar i det här samhället. Planera i förväg, helst allt. Stressa upp sig i förväg, för x antal potentiella scenarion och få högt blodtryck för något som inte ens nödvändigtvis ens kommer att inträffa. Det är normalt. Håll dig upptagen, kör på. Skynda! Synda! Konsumera! Vad håller vi på med?

Min räddning finns inuti mig, men kommer upp till ytan först när jag tar mig tiden att vara med mig själv på djupet. Meditation, stillhet, natur. Inga skärmar, bara avskärmning. Evigt tacksam för min dagliga practice, och för er.oss.som lyfter varandra.

Nu ska jag fortsätta. svara på meddelanden. öva koreografi. planera. allt det där. med rak ryggrad och djupa andetag.