Det känns som något slags skifte igen. Jag packar, men jag ska inte långt. En månad här, en månad där. Tillbaka men ändå framåt. Sex intensiva veckor tog slut, jag gick därifrån med diplom, röda ögon och en manual som är guld värd. Nya bekantskaper som etablerats i vänskap eller skapat en potentiell potential. Arton plus som nu spridits för vinden i världen med mer etablerade viktiga budskap att sprida. Jag har precis vinkat av de som kom att bli de närmsta, konstigt att de snart är där. Att jag inte kände dem alls för bara några veckor sen, att hon också åker snart, att de ersätts av de andra från den andra världen där vi pratar samma språk men kanske ändå inte.

Vad blir kvar? Vad byggs upp? Vem är jag nu till skillnad från då? Vad har åtta veckor gjort med mig, vad har femhundra timmar gjort, vad ska jag välja när världen ligger för mina fötter som är pyttesmå men ändå kallar de mig för krigare

Ett dygn senare och deras fotspår fylls av hans. Han känns som en dröm men ska mergas in, ersätta det som var förr, på samma plats, så lika men ändå så annorlunda. Bytt är bytt och kommer aldrig mer igen. fast aldrig ska man aldrig säga. Lev i nuet. Lyssna till den inre musiken och dansa som om ingen ser, eller vem bryr sig ens. 

Dricka kaffe, köra moppe som darth vader, lyssna på inspelade röster från andra världar, meditera, packa ned, packa upp, vinka av, välkomna, andas, om om om triambakam, iaktta egot: mitt ditt hennes deras, meditera, scrolla, susa fram. Skicka cv, ponera, planera, fokusera! Världen ligger öppen och jag övar non-attachment, så vad gör jag nu?

Litar på. det som kommer.

god jul.