Det rör på sig igen och jag befinner mig ännu en gång mitt emellan. Eller, jag är ju här, det kan inte förnekas, men jag känner mig som att jag är på väg. Kanske är det ett tecken på att jag inte till fullo är just här, men man gör vad man kan. 

Efter fem månader i Sverige är det dags att ta den där returbiljetten tillbaka till Bali igen. Den som kändes som någon slags safety line när jag for därifrån, ett bevis på att jag faktiskt kommer att återvända.

Återigen, det där med tid. De månaderna jag senast spenderade på Gudarnas ö var essentiella för allt som hände sen, intrampade vägar ledde mig mot nya småstigar och här är jag nu. Jag har klarat fem månader i den här världen nu, med nytt jobb, nya bekantskaper och konstellationer som har kommit att ligga mig varmt om hjärtat. En ny familj har etablerats, så det är ändå med lite sorg jag lämnar allt detta, med vetskapen om att den här tiden har varit unik. Det är väl i det som separationsångesten dyker upp, för vem vet vad som blir igen? Men kanske blir det ännu bättre, kanske, kanske, troligtvis. Det blir så som vi skapar det.

Personer i min värld har glidit in och ut med sin närhet, som spelpjäser sedda ur ett större perspektiv. Vissa känns alltid nära, oavsett geografiskt avstånd. Någon i periferin klev plötsligt in med stor kraft och blev någonting nytt, möjligheterna oändliga. Jag ser med sömndruckna ögon, allt det här nya och blir både förundrad, tacksam och skeptisk. Sen tillåter jag mig allt det där, för hur ska man annars veta? Man kan analysera och försöka lista ut vad allt betyder, men om man inte faktiskt tar sig an något till fullo kan man väl ändå bara spekulera? Det är vad det är, det blir vad det blir. Den tiden vi har nu är egentligen den enda vi har. Någonsin.

Jag inser att jag måste börja packa. Packa ihop och förbereda. Fixa boende. Ta farväl. Det finns en sorg i att missa delar av era liv här, men det finns en stor glädje och vinning i att ha Bali som ett andra hem, och i slutändan tror jag att det gynnar allt och alla som jag har att göra med, att jag faktiskt åker.

Mot nya tider fast ändå här! Jag kommer att sakna er, men jag kommer att ha det fenomenalt fint och jag hoppas att det samma gäller er.

Med kärlek.