Mitt liv som ett fint ihop pusslat kollage som med tiden sammanfogats till någon slags helhet, ständigt föränderligt, visst, men ändå. Det togs fram en liten vass sax och en väsentlig person klipptes ut och togs bort. Det klipptes ganska nära själva konturerna men blev lite kantigt och lämnade ett tomrum som sedan liksom smälte in i det andra så att det inte längre märktes så mycket. Det märktes inte så mycket. De andra bitarna fungerade fint i förhållande till varandra och det där hålet blev osynligt, om det ens fanns kvar? Fast man ska ju inte peta i det. Sen. Sen helt plötsligt hade någon klippt ut nåt annat, nåt bekant men annorlunda, som kanske hade lite samma form som det som klipptes bort. Försiktigt lades de nya konturerna i det där gamla hålet och började fylla ut det. eller i. Det är svårt att veta, man kan inte veta. huruvida detta där hålet skulle bara lämnats och fyllt av lager successivt ändå eller om den här nya formen är precis den som ska vara där. nu.

 

sånt klurar jag på en sommardag som denna, men det går egentligen inte att klura så mycket på, i alla fall inte med hjärnan. det går att känna allt, det gör det, men det blir nästan övermäktigt. men jag vet, det är bara det man kan göra. det är vackert och frustrerande på samma gång.

 

Himlen brinner inte än, men på många andra ställen gör det. Snart brinner månen i blod och hur kommer det att märkas av? Det märks redan. Hold your horses. Jag vill sitta högt uppe på ett berg och blicka ut och upp och ned på allt och känna vinden och möjligheterna. Kanske sitter det någon bredvid.