Det råkar vara en sån här lite ovanlig morgon. Jag vaknar utvilad och tittar på klockan på väggen, försöker ta in vad den visar. Inser att den är tjugoöverfem. Det är inte normalt för mig, i synnerhet inte när jag vistas i Sverige, men vad ska man göra. Nördigt men också gött nog är klockan nu tjugosju och jag har hunnit fippla med telefonen i 40 min (i know), yogat en timme, gräddar bananbröd och har vispat ihop en matchalatte som står och väntar medan jag gurglar kallpressad sesamolja (oil pulling) och väntar på att resterande familjemedlemmar ska vakna. Det kan komma att dröja. Det jag numera kallar familj har breddats, men det är så himla fint. Jag vet ändå inte vilka som är mina blodsystrar och bröder så då känns det än naturligare att följa hjärtat. 

Det är märkligt hur livet landar, vad vi manifesterar, medvetet eller omedvetet. Jag slås av förundran när jag tänker på personer som under perioder, långa eller kortare, under de senaste åren med vilka jag anser mig ha haft extremt tighta band till. Vissa är givetvis fortfarande kvar på samma sätt, vissa har glidit lite längre bort och andra är mer eller mindre puts väck. Märkligt tänker jag, men att det är i sin ordning, att det var rollerna vi hade att spela i varandras liv. Kanske för alltid. kanske för den här gången.

Det luktar bananbröd.

Andra personer, som funnits långt ute i periferin under kanske nåt decennium närmar sig, springer in mot mittcirkeln och tar en självklar plats. Lika förvånad, förundrad och tacksam över det. Lite som björnen sover. Och ja…det bekräftar väl bara det vi redan vet, att det enda som är konstant är just förändring.

Nu ska jag spotta ut olja och dricka varmt och grönt.