Om du känner mig har jag vid tillfälle säkert redan sagt det här som etsat sig fast i mig efter att jag läst det i en väldigt klok bok för x antal år sedan.

När det gäller relationer, oavsett vilken typ av relation det handlar om, fråga dig själv vad du har att ge den andra parten. Och fråga sedan dig själv om du vill ge hen det.

Så enkelt egentligen. Ta bort alla förväntningar såvida de inte är uttalade och du blir aldrig besviken. Simpelt men nästan omöjligt ändå. Man blir ju en speciell version av sig själv som matchar precis den personen man umgås med. Det finns och har funnits och kommer att finnas så många relationer i mitt liv. Mina högst skattade är faktiskt vänskapsrelationerna, som ofta kommer i skymundan för kärleksrelationerna, jag menar de romantiskt lagda. Det är egentligen konstigt och inte konstigt på samma gång. Man vill hitta allt i en och samma person, sin livskamrat, själsfrände. Hen ska vara din bästa vän, din älskare, ditt allt. Funkar det? Och vad händer om det funkar ochs funkar och sen slutar funka? Hur mycket finns kvar av allt det andra då?

Jag har haft relationer där jag på vissa sätt varit fysiskt så nära någon man kan vara men känt mig så distanserad och icke närvarande. Jag har personer i mitt liv som jag kan vara tusentals mil ifrån men ändå vara så sjukt nära. Vissa som med sina ord kan beskriva situationer så att det känns precis som att jag är där med dem. Det fanns någon jag bara kunde kommunicera med tyst, på natten, på ett annat plan som hens medvetna jag nog inte ens visste om. Det fanns någon som höll om mig så omfamnande att jag önskade att tiden frös just precis då. Ibland har en halvmeter mellan mig och någon annan känts som avgrundens mil. Ibland har det gjort förbannat ont att sova skavfötters och ibland har det varit fantastiskt att bara sova bredvid. Vissa har jag pratat med i vad som känts som miljoners timmar men sedan förstått att det bara är på ett verbalt och mentalt plan. Ibland har jag knappt utbytt ett ord med någon men skrikit ut energimässig connection. Ibland tror man att man varit så nära någon som sedan bara försvinner. Ibland är det det bästa som kan hända. Ibland kan någon röra en sådär fjäderlätt så det knappt känns samtidigt som det känns som att hela ens nervsystem lyser upp inifrån. Ibland kan någon knappt röra en och man går in i ett annat medvetande.

Oavsett, jag blir så drabbad av allt. Det jobbiga, det vackra och just nu är jag omringad av det vackra på så många plan. Runtomkring mig har jag en fantastisk skara individer som är så fulla av kärlek att jag nästan spricker. Vi alla växer nu. Vi vågar. Lite i taget. Utmana oss själva och riva murar vi byggt upp som skydd. Vi gör det tillsammans och det går och vi kan peppa varandra i det, vi kan stötta varandra, bära varandra, hennes lycka är min lycka och hans sorg är min sorg. Jag är jag men ändå en del av er och allt. Och uppfylld av allt detta ska jag blunda och se vad mitt undermedvetna har att processa.

Namaste.