Det är först i efterhand, när jag ser fotot som jag ser vad det ser ut som.  

ELD. 

Elden representerar transformation, att gräva upp sina gamla skelett och kasta dem i elden och lyfta sig själv över det som varit, och det materialistiska, egot osv. Här är de avancerade yogaklasserna tilldelade just det namnet, fire. Först handlar det om att stilla sinnet, det mentala tjattret, huvudet. Det är den största utmaningen för de flesta. När vi har etablerat stillheten kan vi börja bygga upp energi (prana) utan att riskera totalt inre kaos och sedan kan vi kombinera dessa två krafter för att göra det jag skrev i början av det här stycket. Lättare sagt än gjort, med all säkerhet, men om man aldrig börjar har man inte ens gett sig själv en chans, eller hur?

 

Jag som person är ganska lugn och håller balans väldigt högt. Jag får höra att jag är observerande med stor integritet, mystisk, ibland svårtolkad och introvert. I alla fall innan man lär känna mig bättre:) Allt detta stämmer med mitt tantra nummer (8), mitt stjärntecken, mitt kinesiska år osv. Jag då mystisk, bra på att manifestera, värdesätter relationer, balans, rättvisa, är lojal, har beslutsångest och är barmhärtig. Med mera. Det stämmer bra. Eld däremot. Känner mig inte så eldig av mig, överväger saker men kan också vara impulsiv om känslan är den rätta, går på min intuition i slutändan. alltid. Nu är jag i någon slags transformation, och elden är ett faktum. Jag släpper taget om saker och nya dörrar öppnas. Jag är i sluttampen av en elva dagars andningsresa som går ut på att man går igenom hela sitt liv, bit för bit, och rensar bort gammalt skräp. Varje morgon andas jag enligt ett visst mönster och för varje dag sitter jag längre och längre. I morse satt jag i 75 minuter. Har gått på eld-klasser nästan varje dag här också. I förrgår var jag på en intensiv yinklass som triggade igång en massa känslor (ilska=eld). Morgonen därpå andas jag, går på eldklass och sedan på en djup kriya-meditation och blir väldigt påverkad. Känns som att skallen är bortblåst, visserligen på ett ganska befriande sätt. Grundar mig med mat och åker hem och filmar hela yinsekvensen som dagen innan triggat mig. Ni hittar den på min Facebook-sida. Jag upprepar den alltså, frisätter ännu mer. Lägger mig för sent med tanke på att klockan ringer efter 5 för att jag ska hinna med andningen innan yogaklassen. Inser att jag kanske får sova ikapp och inte gå på yogan, men istället vaknar jag halv 4 och kan inte somna om, är helt uppspelt. Går med andra ord på yogan också och den är väldigt peppande, talar precis till det som pågår inom mig, att följa sin väg och inte låta sig hindras av tvivel och osäkerhet, att äga helt enkel. Att äga på ett sätt som bidrar till en bättre värld, inte bara för mig och de mina utan för alla. Alla.

Efter klassen är jag helt darrig, mycket igångsättande och rensande och peppande, men det känns bra och spännande, som att jag behöver den här sparken i baken. eller ja. det blir mer som en spark inifrån utan att vara gravid. Bränner en massa energi utan att röra mig så väldans, blir hungrig och mat grundar. oftast. det osar värme (energi) från mig och det beror inte enbart på temperaturen och luftfuktigheten. Det är nåt i görningen här. 

Det är mycket ”jag” i allt detta och jag (haha) vill dela det med er för att förtydliga och visa hur det kan te sig, livet. En inblick i hur man också kan se och tolka saker, en inblick i vad som händer här borta, i vad man sysslar med under så lång tid på Bali. Många gånger har jag fått den frågan och sett in i oförstående ögon. Grejen är att här kan man vara. vara närvarande. på ett helt annat sätt än i alla fall jag förmår i sverige. det är för mkt brus och planerande, distraktioner. Jag är medveten om att jag befinner mig en liten bubbla även för att vara på bali, men just nu trivs jag här. jag behöver vara här, därför är jag det. Vissa ställer sig frågande till varför jag inte ser mig omkring mer här, utforskar, testar annat. Förmodligen utifrån sitt egna behov att göra just det. Jag vet. Jag vet att jag är på rätt ställe just nu, jag känner det i mitt inre. Liksom en kärleksrelation finns det aldrig några garantier för att det som är just nu kommer att hålla sen. Man kan ge löften men man kan ändå aldrig veta. Allt ändras hela tiden även när det tycks stå stilla. Kanske guidas jag åt ett helt annat håll sen, det spelar ingen roll. Nu är jag här. Jag iakttar och förundras över allt som händer och måste skriva upp (eller ned?) saker för att veta när de hände. Tiden är konstig, återigen, hände det för en vecka sen eller för tre veckor sen? igår? jag vet inte. det gör inget.

Så, heliconian är elden, är transformationskraften, och vi är nu i förbund med varandra.

ps. Kanske är vissa delar av det här alltför abstrakt för vissa, påminn mig gärna, som sagt jag befinner mig i en bubbla. Jag delar gärna mer ingående och jag har för avsikt att hålla kurser och workshops hemma i sommar, om det är där jag kommer att vara då.