Jag har länge fascinerats av tid och plats, hur vi mäter tid som egentligen inte finns eftersom allting som existerar är precis nu. Vårt behov av tid för att kunna förhålla oss till världen, att kunna planera. Förmågan att ta oss bort från nuet och in t framtiden eller tillbaka till det förflutna, ofta så till den milda grad att det är endast där vi ständigt befinner oss. Vi har alltså tappat bort det viktigaste, nuet. Allt som är.

Den senaste tidens händelser har gjort att jag ännu mer har insett vikten av att vara i nuet, för att inte gå helt bananas mentalt och fastna i loopar som bara leder till lidande. Givetvis är det en utmaning, men övning ger ändå färdighet och jag kan inte tänka mig en bättre plats att vara på för att utöva detta.

Oundvikligen är jag fortfarande både här och där ganska ofta, men uppfattningen om tid är märklig. För exakt en månad sedan igår satt jag uppe i shalan på The Practice och sjöng mantran med en massa andra människor,sögs upp i vibrationerna. Ovetandes skrålade jag ”things will never be the same” (högst ovanligt att vi chantar något på engelska men nu hände det) och ironiskt nog var det precis det som följde senare samma kväll. Ett blixtnedslag i min värld, så som den såg ut. Processen som har följt sedan dess…övandet och den trots allt mer utvecklade förmågan att vara i nuet har gjort att läkandet och framstegen har gått snabbare än jag någonsin hade vågat hoppas på. Oändlig tacksamhet över att det går. att göra. såhär. Så när jag igårkväll befann mig på samma plats, återigen bland en liknande grupp människor sjungandes mantran på sanskrit, var det lätt att blicka tillbaka på den gångna månaden och förundras över livets vägar (ja, de outgrundliga).

Det smärtsamma är priset vi får betala för att också kunna uppleva blissen, var det någon som sa alldeles nyligen. Ja. Ja! Den spontana känsla som uppstod inifrån när jag satt där igår. wow. omringad av människor som var främlingar för en månad sedan, men inte längre. vibrerande av toner som släppts loss från djupa förankringar inom oss och sedan enats. styrkan i det. styrkan i att sitta där alldeles själv men ändå i en sådan kärleksfull gemenskap. det känns som att skinnet jag ömsat ligger som ett spår efter mig vart jag än tar mig. befriande. uppfriskande. stärkande. vem hade trott? visste jag?Sedan flyger jag över taket i mitt inre och vinner det tredje högsta priset utav 45 och inser att även det är en manifestation som jag aldrig hade valt aktivt. det är med att vi inte alltid får det vi önskar, utan det vi behöver.

I ruset som kvarstod spenderade jag hela natten med en ny vän och orden ville aldrig ta slut. Min vildaste natt på Bali i pyjamaspartyanda för att ta vara på de sista timmarna vi kunde spendera i varandras närvaro för den här gången. Inser att jag saknat det där, intensiteten i ett sådant umgänge och friheten i att det bara är jag som bestämmer. Alla dörrar är öppna.

Tack.