För mindre än en vecka sedan skrev jag ett inlägg här som jag sedan inte länkade till, så det är nog inte många som har läst det. Det finns kvar förstås, men jag skriver ett nytt. Det föregående handlade om kärleken till stället jag befinner mig, som ju fortfarande finns kvar, men nu är det som att någon dragit bort mattan under mina fötter.

Allt är kaos.

Okej inte allt, men väldigt mycket. Mer än det varit på väldigt länge. För mig. Det är lätt att vara positiv när allting flyter på och lätt att ge goda råd till andra, men hur hanterar man livet när man utsätts för prövningar? Det är väl då ens rätta jag kommer fram. Alltid finns det val.  Det är en sådan balansgång mellan att våga vara i de känslor som kommer upp utan att trycka undan dem eller reagera på dem. Många verkar inte veta skillnaden ens. Att resa sig lite över situationen kräver enormt mycket energi. Detta är väl lite vad yogan handlar om för mig, och vad meditationen är till för. Att observera verkligheten, som den är, utan att lägga på sina egna föreställningar. Att förmå sig att känna de känslor som finns, vara i dem även om de kan vara smärtsamma.jobbiga.obekväma. och inte reagera på känslan. Tillåta sig själv att vara allt det där. arg. ledsen. besviken. golvad. Att veta att det finns en mening med allt, att vara förvissad om det-alltid. Att fortsätta att mata sin inre kraft, pranan, samtidigt som man jobbar för att stilla sinnet. 

I am not my thoughts, I am that which experiences my mind thinking.

Lika mycket som det ibland känns som jag fallit ned i det djupaste hål känner jag också hur energin strömmar i mig. the force is strong. Som min vän och jag ofta upprepade och som hon skrev till mig på en lapp när vi jobbade ihop för många år sedan: Det blir som det blir. Det blir så av en anledning. Och allt löser sig.

Tänk att ett hundbett på en resa för fyra år sedan gav upphov till allt detta. Sannerligen finns det en mening med allt. Undrar vart allt detta leder mig. Trots mörkret finns det en nyfikenhet.

2018, the only way is up.