En gång för inte allt för länge sedan var det Göteborg som gav upphov till samma känsla av tillhörighet som nu Canggu står för. Jag minns när tåget rullade in på centralen i Götet och de kändes så sjukt gött, som att ens inre slappande av och välkomnades hem. Jag räknar visserligen fortfarande Götet som ett av mina ”hem” men känslan är lite mer blandad. Sedan jag lämnade Sverige i början av december har jag spenderat väldigt mycket tid sittandes i bil och sittandes generellt, varit bland väldigt mycket folk under stor del av tiden, kompromissat med kosten utefter övrigt sällskap, och inte tagit mig så mycket tid till yogan. Resultatet, som ett brev på posten. Sammankopplingen mellan hur tarmarna mår, hur jag mår mentalt, vilka tankar som tillåts, hur/om/när jag rör på mig och i vilket socialt (och energimässigt) sammanhang jag befinner mig i påverkar extremt mycket. Man behöver kontrasterna dock. För att inse. uppskatta. uppleva. förstå. 

Varje gång jag kommer hem till Sverige efter en långresa är jag kluven. Tempot och samhället slår emot mig som en käftsmäll och det är svårt att inte reagera. Sist tog jag min reträtt till tio dagars tystnad och meditation på Vipassna i Ödeshög knappt en vecka efter hemkomst och det kändes som en räddning. Sedan glider man långsamt (eller snabbare) in i det som erbjuds och det som är. det man kan sedan innan. Det snabba. Det hektiska. Fullspäckade. Det som är mer tänka än känna och det som alla är inne i. Det som dränerar men sällan fyller på, som en sån där ”vän” som man till slut kommer med undanflykter för att träffa.

Efter en dryg månad på Nya Zeeland hade vi en vecka i Sydney och signade upp på en yogastudio där. YES, kände jag. Men sen…klasserna som erbjöds innefattade egentligen bara EN aspekt utav yogan, asana. Det var fysisk träning i en lätt upphettad sal, ibland till och med till elektroniskt dunk och med oss utförandes squats. Skönt för kroppen, ja, men sen då?

 Att senare landa tillbaka på The Practice i Canggu är som bomull för alla delar av mig. Jag är mer än min kropp och mer än mitt intellekt. Och med tanke på hur mycket av vårt medvetande som är i huvudet jämnt och ständigt krävs det ännu mer för att hitta allt det andra. Utöver kropp, utöver intellekt. Följ din känsla säger jag. Dock kan det ofta krävas ganska mycket avskalande för att ens hitta tillbaka till sin sanna känsla, men den finns nånstans under alla lager. Ytligare hos vissa.

Det kommer med stor sannolikhet mer på detta temat. Nu ska jag plocka ut en rå, helt växtbaserad-nästan-cheese-cake ur frysen för det är dags att vinka av en god vän som ska bege sig i nordvästlig riktning. 

May the force be with you.