Smile, and the world will smile back at ya. Yeeeezzz.

Ett inlägg delat av may all beings be happy & free (@holistiskan)

Drygt en månad senare, känns som en evighet, men jag vet att om jag skulle vakna hemma i Härlanda skulle det kännas nästan som igår också. Det är snart dags att lämna det här landet (NZ) och ta en kortare visit i grannlandet som jag inte varit i sedan jag pluggade där 2002/03-ett tag sedan med andra ord. Vi ska hälsa på en vän som jag lärde känna på Bali förra året, och sedan åka till just Bali. Bali kallar på mig, känner det i hela själen! 

Under den senaste månaden har vi flängt omkring i bil kors och tvärs i det här sjukt vackra landet. Vi har varit på bröllop, på stränder, diverse campingar, berg, sjöar, varma källor, hav, regnskog, grottor, gym, båtturer, privata öar för att nämna en del. Kameran var ett bra köp och är fylld med bilder och apropå det, jag ska berätta vad som hände. Så den senaste veckan har jag och min partner varit ute på en roadtrip här på nordön, ovanför Auckland. Vi har tagit dagarna som de har kommit och tagit det ganska chill-en skön kontrast till det tempo och den intensitet som stundtals varit  under vistelsen. Vi kom tillbaka till hemmet i Auckland (släkt) och när jag kopplade upp mig fick jag ett meddelande från en vän i New York. Therese. Vi gick i samma gymnasieklass men var inte så nära vänner då. Hon kom till Bali förra året för att gå en yogautbildning som visade sig bli en personlig resa på ett annat plan än hon hade förväntat sig, och där fann vi varandra. Fint. Anyway, jag var med på hennes examen och tog en massa foton. Så innan jag ens har märkt att jag har tappat något har någon kontaktat henne på Facebook för att säga att hen har hittat ett kamerabatteri och ett minneskort utanför en grotta på Nya Zeeland och lyckats spåra henne på grund av att det fanns foton på hennes diplom (!). Alltså! Och detta läste jag igår, vi lämnar landet tidigt i morgon bitti. Jag skrev till den här fina personen för att se om det fanns någon möjlighet att hinna mötas innan vi far (men räknade inte med det) och det visar sig att de var på väg tillbaka mot Aucklands norra delar och erbjöd sig till och med att mötas upp mer centralt. Vi åkte förbi och plockade upp grejerna för ett tag sedan så nu är allt som det ska igen. Men så random ändå. Så många små händelser som ledde till detta. Boomerangeffekten, jag upplever den ganska ofta. Karma kan man väl kanska säga också:) En period för ett antal år sedan blev jag ideligen av med mina nycklar, hade för mycket att hålla koll på helt enkelt. Varje gång kom de tillbaka, så när de en gång inte gjorde det blev jag mycket förvånad, och tänkte ”jaja, de är väl borta på riktigt nu”. Dagen efter kom de på posten, det var därför det hade tagit extra tid. Plånböcker, väskor med extragrejer i har hittat tillbaka till mig. Jag uppskattar att sånt händer eftersom det får mig att uppskatta det som kommer tillbaka ännu mer än innan. ”Man vet inte vad man har förrän man har forlörat det”. Typ så. Fast sen kommer det tillbaka.

Och nu ska vi till landet av No Worries & bumeranger !