Det är, för min del, nedräkning till avresa igen med allt vad det innebär. Att samla ihop sina prylar, avgöra vad som ska få följa med, ta avsked, göra sig redo för det nya…

Under det här halvåret som jag nu spenderat i Sverige har jag helt klart levt mer i linje med  den jag är än vad jag gjorde förra gången vi ”kom hem” men det är mer eller mindre oundvikligt att falla in i mönster och söka tröst eller bedöva sig med det som finns tillgängligt här. Jag märker hur jag gick från att meditera två timmar om dagen till att göra det nån gång ibland, en liten stund i alla fall. Hur netflixkontot öppnas och ögonen matas med bild efter bild, etsar sig fast och återupplevs. Den ytliga längtan efter nästa avsnitt, och nästa…intalar mig att det är avkoppling, underhållning…och jag säger inte att det inte är det men jag vet att det här inte är vad som gynnar mig egentligen. Av bekvämlighet  faller jag tillbaka i det här mönstret.

Tills.

Jag får ett paket från bali och när jag öppnar det slår energin emot mig med kraft. Det känns som att någon greppar tag om halsen på mig samtidigt som näsborrarna fylls av doft. Sovande delar av sinnet vaknar till liv. Det tar inte lång tid förrän jag sitter med benen i kors och mediterar, känner att det är absolut nödvändigt. Sover med en annan närvaro och vaknar med flightmode och mediterar innan jag kollar vad som har hänt i världen. (Australien har godkänt giftermål mellan homosexuella, yey)

Hur det kommer att fortsätta vet jag inte, men plötsligt känner jag tydligare vad det är som är bra för mig. På riktigt. När man skalar av eller kastas tillbaka in i den högre versionen av sig själv. När någon knäpper med fingrarna framför ögonen och man öppnar dem som för första gången.

snap!